Vad vore livet utan VÄNNER??

Ja jag är så otroligt glad för att vi har haft turen att ha lärt känna så fantastiska och underbara människor. I söndags var det tänkt att Veronica och Patrik skulle komma över på middag med Alicia, Ossians "Liss" :)

MEN så hände det som inte fick hända. Kände igen symptomen direkt men denna gången var det värre. Jag stod och höll på med en kladdkaka och kände hur fingrarna på höger hand plötsligt började dommna. Känslan spred sig sedan i hela handen och jag kunde inte röra den eller öppna fingrarna. Ena fingret skiftade till o med i blått, hua. Gunnar försökte lugna mig och massera min hand försiktigt. Men jag kände mig inte alls lugn, vilken minut som helst skulle de ringa på dörren. Detta var hur olägligt som helst, vi hade sett fram emot detta hela veckan ju.
Sedan hade dommningarna spritt sig ända upp i armhålan. Riktigt obehagligt. Försökte ringa vårdguiden men där var det kötid på över 15min. Så typiskt. Så jag la på och tänkte ringa Verre men då börjar mina läppar och tunga dommna och när hon sedan svarar kan jag knappt prata. Så läskigt. Har ju upplevt detta i mina två tidigare graviditeter men inte att hela munnen liksom tappar känseln. Verre sa i alla fall att hon och Patrik skulle skynda sig så vi kunde åka in till sös. De skulle ta hand om Ossian åt oss.

Sagt och gjort, så blir det. Vid det laget har armen fått tillbaka sin känsel men det känns inte helt ok i munnen och i ansiktet. Men det gick så smidigt, Ossian tog knappt ngn notis om att vi åkte, lite mer som: "Ses sen mamma". Så snällt av dem att ställa upp så där, vilka vänner alltså!! Mitt i allt ringer mina föräldrar så pappa åker över han med till Farsta så Ossian hade en hel uppbackning hos sig :)
Väl inne på sös får vi komma till ett rum, personalen där är helt underbara och jag träffar en jätte gullig barnmorska som förklarar att en läkare är på väg. Hon kopplar på ctg på min mage så vi får följa barnets hjärtljud. Känns skönt att allt är ok därinne. Vi behöver inte vänta så länge, sen kommer en äldre och mkt trevlig läkare som pratar lite och hör hur jag mår. Jag berättar men det gick så där. Fick inte fram orden. Istället för "tunga" blev det tuggummi och tunnelbana sen så hittade jag inte orden alls. Har aldrig vart med om det. Som om talet inte fungerade alls där ett tag. Otäckt! Men hur som helst så tydde allt på, tro det eller ej, men MIGRÄN. Inget jag har annars men under mina båda graviditeter så har jag råkat ut för liknande.

Första gången var nog den värsta innan jag visste vad som hände. Jag var nere i Göteborg då hos min dåvarande killes föräldrar. Det var typ mars ute då. Massa snö och bländande solsken. Var gravid i 7-8 mån och var ute och gick lite i det härliga vädret. Så börjar det bara att blixtra framför ena ögat. Som ljuskristaller i regnbågens alla färger. Mkt märkligt. Kanske bara för det starka solljuset, tänkte jag. Kort därefter börjar halva mitt ansikte dommna bort, som det känns efter en tandläkarbedövning liksom. Då blev jag riktigt rädd. Kändes som halva sidan av ansiktet bara "hängde" :(
Vi åkte in till Sahlgrenska sjhk där det togs provet men sedan konstanterade dem att det rörde sig om Migrän. Det kan tydligen yttra sig på detta sättet. Man kan få massa neurologiska symptom som just känselbortfall och så, och det hänger ihop med migränen tydligen. Allt hände på den högra sidan och därefter kom huvudvärken (tror det var på den vänstra sidan) Det har med hjärnans signaler att göra.

Denna läkaren sa likadant och hon sa att jag inte skulle vara orolig. Men jag tror nog det är svårt att inte bli det en sådan här gång. För mig har det varje gång börjat med ljuskristallerna framför ögat men denna gången slutade anfallet med det istället så jag var inte helt säker på att det var migrän just denna gången. Men det var det tydligen så efter några timmar kunde vi åka hem. Fick en citadon och blev riktigt trött av den.

Hemma hade det gått så bra så, inga problem alls och jag och Gunnar kände oss så lugna när vi åkte till sös. Men våra kära middagsgäster fick ingen mat, det kändes inget vidare :( Allt blev verkligen upp och ned men vi får ta igen det lite längre fram :)

Ni ska hur som helst ha ett STORT TACK för att ni ställde upp! Det var en självklarhet för er men inte för oss, och tack vare er löste sig det så vi kunde åka in. Vad skulle man göra utan vänner som er?? Ni är BÄST!!!

PUSSAR och KRAMAR